Att samma man och hustru vigas för tredje gången hör nog till sällsyntheterna, men det inträffade likväl den 9 d:s, då Johan Eriksson i Lillselbränna, i en af Västerbottens fjällsocknar, vigdes för tredje gången med Maria Eriksdotter, omtalar Umebl. Makarna ha varit skilda två gårger, men hoppas nu att troget kunna hålla ut med hvarandra till lefnadsaftonen skymmer.
Archive for the 'Kärlek & förhållanden' Category
Ur Blekingsposten 10 april 1883
En brefskrifvare till Ystads Alleh. meddelar under denna rubrik om en hr A. i T. känd som ”rikskurtisör” med mycket dåliga moraliska principer, huru han äfven fäst sina förföriska blickar på en liten nätt kammarjungfru hos en godsegare i trakten. Efter åtskilliga besvärligheter lyckades han slutligen få ett samtal med den af honom för tillfället tillbedda. Flickan mottog till en början hans smekningar samt lyssnade till hans kärlekssvada, men hastigt hviskade hon: ”Tyst! Der kommer patronen! Spring in i hönshuset och blif der till dess han blir ingången!” Flickan tillbommade emellertid dörren väl, så att vår kurtisör, efter att förgäfves hela natten hafva väntat att hans tillbedda skulle återkomma, först vid ljusan dag blef utsläppt på samma gång som de många hönsen och tupparne. Till på köpet var det patronen sjelf som öppnade dörren och fick se den skamflate kurtisören tillika med hönsen promenera ut. Patronen gaf flickan en extra belöning för det skälmstycke hon spelat den närgångne kurtisören.
Ur Tidning för Wenersborgs stad och län 18 maj 1892
På ett af hufvudstadens schweizerier, ett bland de få, som ännu följa den gamla traditionen att låta serveringen bestridas af unga fruntimmer — något som både har sina behag och obehag, de senare kanske i längden öfvervägande — fans för ett år sedan eller så där ungefär en tärna, som kom åtskilliga af kundernas — företrädesvis de yngre — hjärtan att klappa något fortare.
Hon var icke egentligen vacker, hade ej häller i den yttre gestalten något mera ovanligt tilltalande och tillhörde ej längre den kvinliga fägringens fullaste blomstringsperiod; men hon ägde det kanske allra farligaste: ett par charmant vackra, riktigt bedårande ögon, och hade för öfrigt hvad man plägar kalla ”karltycke” — det vill säga alla tyckte, att hon såg treflig och ”stilig” ut. Bland de flera beundrare hon samlat kring sig och lockade till rätt flitiga besök på det tämligen anspråkslösa schweizeriet kom snart ett litet kotteri officerare, som nästan hvarje afton hade sitt tillhåll där. Alla ägnade henne sin hyllning, men ingen mera varmt än baron X., tillhörande ett här i hufvudstaden förlagdt regemente. I hans underlöjtnantshjärta hade salfvorna från hennes ögons batteri gjort en betänklig bresch.
En vacker dag lämnade hon schweizeriet; hon ämnade söka sig annan plats, hette det, ty hon ville ej längre vara på schweizeri. Ur kretsen af kunder på stället försvann samtidigt baron X. Naturligtvis anade man rätta sammanhanget, så trodde man åtminstone, och mången beklagade den stackars snälla Sofie — låtom oss kalla henne så.
Emellertid synes det där ”rätta sammanhanget” ändå icke ha varit det riktigt rätta, ty det spordes snart att den forna schweizeriflickan skulle på fullt allvar bli friherrinna. Huru den vackra tanken skulle kunna realiseras, var dock för alla, som kände förhållandena, en gåta. Hon medförde naturligtvis ingen hemgift, och hans ekonomiska ställning stod i den jämmerligaste kontrast till hans fina börd. Den förnäma ätten är mycket fattig på denna världens goda. Men kärleken är uppfinningsrik. Nu lära de unga tu vara gifta och hafva rest till fjärran land, man säger det fria Amerika, för att sannolikt icke mera återkomma. Men anhöriga och kamrater lära fått en mindre behaglig påminnelse om bröllopsresan i form af växlar, om hvilkas tillvaro de icke haft någon aning, men som måste inlösas, naturligtvis af giltiga skäl.
Ur Östgötaposten 14 februari 1896
Från Göteborg skrifver en korrespondent till Skånska Aftonbladet: En månadskarl i en större affär blef dödligt förälskad i en af bodfröknarne. Karlen var till ålder kommen och hon ung och fager. Olyckan ville, att hon af vänlighet gaf honom en julklapp, och det fattade han som en invit. Då han såg, att alla bemödanden voro fåfänga, beslöt han att taga in gift, hvilket han ock gjorde i källaren, tillhörande firman. Han upptäcktes dock, forslades till sjukhus, pumpades och är nu utskrifven. Men kärleken har inte svalnat. Han har förklarat, att han nog skall lyckas bättre i sin föresats att dö nästa gång.
I Antorps utmark af Veinge socken i Halland har han ”en koja”, det gälde bara att finna ”ett hjerta”. Ty fast mer än 70 vintrar strött sin snö i hans lockar, flammar ännu passionens eld i hans barm, och fast han i tre särskilda repriser njutit den äktenskapliga sällheten, har han af hela sin själ längtat efter ett huskors n:r 4. Så begaf han sig ut på giljarefärd, och hvar denne skogsbygdens don Juan drog fram, betecknades hans väg af krossade qvinnohjertan. Sjelf var han, som det heter, i valet och qvalet. Till sist, då ingen af ”landsens döttrar” fann råd för hans ögon, drog han ut i flammande land att söka sig en hustru. I Knäred fann han henne och tog på stället hennes femtio åriga enkehjerta med storm. Nu har hon ”flyttat till honom”, ty, vis af sin tredubbla äktenskapliga erfarenhet, vill han ha henne ”på prof” en tid, innan han ånyo ikläder sig Hymnens bojor. Han får emellertid antaga, att ”profvet” utfaller till vederbörandes belåtenhet. Väl är hon förstås ”både liden och laj”, men så har hon i stället en stor, grann ko och dessutom åtskilligt annat af denna verldens goda, skrifves till Hallandsposten.
Kommentarer