Ur Tidning för Wenersborgs stad och län 18 maj 1892

På ett af hufvudstadens schweizerier, ett bland de få, som ännu följa den gamla traditionen att låta serveringen bestridas af unga fruntimmer — något som både har sina behag och obehag, de senare kanske i längden öfvervägande — fans för ett år sedan eller så där ungefär en tärna, som kom åtskilliga af kundernas — företrädesvis de yngre — hjärtan att klappa något fortare.

Hon var icke egentligen vacker, hade ej häller i den yttre gestalten något mera ovanligt tilltalande och tillhörde ej längre den kvinliga fägringens fullaste blomstringsperiod; men hon ägde det kanske allra farligaste: ett par charmant vackra, riktigt bedårande ögon, och hade för öfrigt hvad man plägar kalla ”karltycke” — det vill säga alla tyckte, att hon såg treflig och ”stilig” ut. Bland de flera beundrare hon samlat kring sig och lockade till rätt flitiga besök på det tämligen anspråkslösa schweizeriet kom snart ett litet kotteri officerare, som nästan hvarje afton hade sitt tillhåll där. Alla ägnade henne sin hyllning, men ingen mera varmt än baron X., tillhörande ett här i hufvudstaden förlagdt regemente. I hans underlöjtnantshjärta hade salfvorna från hennes ögons batteri gjort en betänklig bresch.

En vacker dag lämnade hon schweizeriet; hon ämnade söka sig annan plats, hette det, ty hon ville ej längre vara på schweizeri. Ur kretsen af kunder på stället försvann samtidigt baron X. Naturligtvis anade man rätta sammanhanget, så trodde man åtminstone, och mången beklagade den stackars snälla Sofie — låtom oss kalla henne så.

Emellertid synes det där ”rätta sammanhanget” ändå icke ha varit det riktigt rätta, ty det spordes snart att den forna schweizeriflickan skulle på fullt allvar bli friherrinna. Huru den vackra tanken skulle kunna realiseras, var dock för alla, som kände förhållandena, en gåta. Hon medförde naturligtvis ingen hemgift, och hans ekonomiska ställning stod i den jämmerligaste kontrast till hans fina börd. Den förnäma ätten är mycket fattig på denna världens goda. Men kärleken är uppfinningsrik. Nu lära de unga tu vara gifta och hafva rest till fjärran land, man säger det fria Amerika, för att sannolikt icke mera återkomma. Men anhöriga och kamrater lära fått en mindre behaglig påminnelse om bröllopsresan i form af växlar, om hvilkas tillvaro de icke haft någon aning, men som måste inlösas, naturligtvis af giltiga skäl.

Nyckelord: Amerika, baron, bröllop, hemgift, officerare, schweizeri, underlöjtnant, utvandrare