Trafiken i jordens största stad är så oerhörd att de olika underjordiska banorna samt distriktjernbanorna ofvan jord sistlidna år tillsammans befordrade 150 millioner passagerare, hvilket ju icke är mycket långt ifrån en half million per dag! Härtill kommer dessutom den kolossala trafik som eger rum med omnibusar, cabs o. s. v.
De nuvarande kommunikationsmedlen äro emellertid långt ifrån tillräckliga och man har derför på senare år börjat anlägga en stor mängd underjordiska, elektriska banor, hvilka pilsnabbt föra en från den ena delen af jettestaden till den andra. Redan under några år ha ett par af dessa linier varit i gång och till fullo bevisat förträffligheten af det system i enlighet med hvilket de äro anlagda. Den ena linien går från City till Waterloo, den andra från London Bridge till Elefant Castle i sydligaste delen af London.
Nu har i dessa dagar ännu en linie blifvit öppnad för trafik, nemligen »The Central London Railway», som sträcker sig från Bank of England till Shepherd’s Bush i vestra London. Öppnandet af denna linie kommer att få en oerhörd betydelse för trafiken i jettestaden och man måste beteckna hela anläggningen som ett under af ingeniörskonst. När man vet huru den mark, hvarpå jettestaden hvilar, redan i förväg är »underminerad» af jernvägar, gas-, vatten- och elektriska ledningar o. s. v. förstår man hvad det vill säga att bygga en sådan jettetunnel hvarom här är fråga, på ett djup som förefaller hardt när otroligt. London kan i detta hänseende triumfera öfver Paris, som ännu icke blifvit färdigt med sin underjordiska bana, änskönt den yttersta öppningsterminen alltid varit den första juli.
— — — Den nya linien omfattar allt som allt 13 stationer, af hvilka, frånsedt ändstationerna, de mest bekanta äro Newgate Street, British Museum, Oxford Circus, Bond Street, Queens Road, Nolting Hill Gate och Holland Park. Hela turen tar i anspråk 25 minuter och farten utgör 14 miles i timmen, inklusive de 13 uppehållen under vägen.
Vid alla stationerna befordras passagerarna upp och ned medelst väldiga elevatorer. Stationerna äro ytterst elegant inredda och elektriskt upplysta. Man kan inte gerna undgå att känna sig häpen, när man hör på hvilket enormt djup den nya banan är anlagd. Stationen vid Bank of England ligger 60 fot under jorden, och Oxford Circus’ station 80 fot under gatans plan.
De elektriska tågen, hvilka förutom det elektriska lokomotivet, bestå af 7 aflånga, elegant inredda waggoner, kunna medföra 336 passagerare. De passera genom 2 tunnlar, som äro anbragta vid sidan af hvarandra — på somliga ställen dock den ena öfver den andra — och mäta 11 fot i diameter. Vid stationerna utvidgas de till 21 fot. Arbetet har, som redan nämnts, erbjudit oerhörda svårigheter. Men gått i land dermed har man likväl och man kan tryggt påstå att ett så underbart och djerft stycke ingenjörskonst har verlden hittills aldrig skådat.
Djupt under jettestadens myllrande gator brusa nu de komfortabla elektriska tågen fram genom den långa tunnelns becksvarta mörker. Och på de stoppade bänkarna sitter den brådskande affärsmannen förljupad i sin tidning, utan en tanke på att han befinner sig 70—80 fot under jorden. Time is money! Och den nya »Central Railway» skall ytterligare befästa detta hvarje engelsmans förnämsta valspråk.
Kommentarer